Mooseeyes på svenska
Ser du?
Ömhetsbevis
Det behöver inte vara ett bevis för någonting. Hon kanske håller honom med ett stryptag. Men jag träffade det mycket charmfulla paret på den efterföljande bröllopsfesten, och det var ingen tvekan om att de tyckte mycket om varandra. En liten vacker dotter hade de också. Tänk vilken trygghet att ha så tokiga föräldrar! Dansade gjorde de och hade roligt.
Någon kamera har jag fortfarande inte, men igår fick jag den äran att plåta ett bröllop där både hon och han var fotografer och hade utrustning att låna ut till mig. Jag hann sticka emellan med lite ickekonventionellt bröllopsfotografi. Det blir en rolig fotobok tror jag; inte lär ett par där båda är bröllopsfotografer sätta värde på en alltför strömlinjeformad produkt i den genren?
Nu är jag utan kamera igen men har åtminstone lite bilder från bröllopet att visa. /Mooseeyes
Ofrivillig bloggpaus
Blev bestulen häromdagen. Jag har nu ingen kamera.
Det var väl oundvikligt att det förr eller senare skulle ske kan jag tro… På sätt och vis är jag glad att det inte skedde på gatan, bland människorna jag brukar plåta. Istället var det en slipsklädd tjyv, en skamlös bedragare som gjorde det. Gjorde ett grundligt jobb med att vinna mitt förtroende, och så…
Jaja, så är det.
Nu får fotografiet stå i stand-by en tid. Jag har förresten inget val, har inga pengar till en ny kamera i nuläget.
Men jag kommer tillbaka. /Mooseeyes
Rumba
Ett snapshot från det lyckliga folkvimlet i hörnet av La Alameda, precis bakom Diego Rivera-museet i centrala DF. Rumba kvällen lång! Natten också kanske, vad vet jag; jag gick hem efter ett par hundra bilder. De flesta kraftigt suddiga. Det var ju inte precis som att folk stod still. /Mooseeyes
Los chicos con los chicos
… dansar rumba i ett hörn av stadsparken La Alameda i centrala Mexico City. (Ingen säger Mexico City här; på sin höjd Ciudad de Mexico, eller kort och gott Mexico… staden heter som landet… men oftast DF = Distrito Federal.) Det här var vid femtiden ungefär, sen blev det mörkt och dansen fortsatte till… ja, vem vet hur länge? Kvällen lång skulle jag tro. En enda stor lycklig ålders- och könsbefriad yra var det. Tusan vet om inte det rentav var kärlek.
Rubriken kommer från en känd mexikansk slagdänga, ”Vamos al Noa Noa” av Juan Gabriel. http://www.youtube.com/watch?v=yofnivmKueI I den texten dansar killarna med killarna – los chicos con los chicos – och tjejerna med tjejerna. Det måste ha varit häpnadsväckande på sin tid; låten har några år på nacken. På nyrenoverade La Alameda – nyss ett farligt tillhåll och en marknad för barnprostitution – finns det nu varje helg, eller fanns igår i varje fall, gott om killar som dansar med killar, och de verkade SÅ lyckliga… Sen fanns det massor av heteropar också, och så en hel del killar som dansade med både tjejer och killar. Däremot såg jag inga tjejpar, åtminstone inga som dansade.
Dansa kan de, mexikanerna! /Mooseeyes
Papageno
Jag hade en farbror, Sven (salig i åminnelse), som en gång ramlade in på VM-match i fotboll – året var förstås 1958 – utan att ha den blekaste aning om vad som försiggick. Ansträngningarna att försöka få svar på vilka som spelade gav inget resultat, så han dröp av i halvtid.
Själv har jag idag lyckats besöka världens – kanske, det beror mycket på hur man räknar – mest frekventerade religiösa byggnad utan att ha en aning om saken. Guadalopebasilikan heter den och ligger i utkanten av Mexico City. Meckas helgedomar har bara en tiondel så många årliga besökare och även Peterskyrkan i Rom lär ligga kraftigt i lä.
Mitt besök skedde dessutom på Palmsöndagen. Det var gott om folk, men inte upplevde jag någon indisk trängsel heller.
I Mexiko finns två religiösa huvudgestalter förutom Kristus själv – men faktum är att även han ofta hamnar i skymundan för dessa två. Den ena är Judas Taddeus, en av de tolv apostlarna men alltså inte den som förrådde Jesus. Den andra är en Mariauppenbarelse som lär ska ha framträtt på 1500-talet, Vår Fru från Guadalupe. Det finurliga var att hon bar indianska drag, vilket lär ha gjort kristendomen aningen mer lättsmält för mexikanerna.
Det om det. Mitt ärende till basilikan var att ta ett snack med Fru Guadalupe. Det kan inte skada att hålla sig väl med nationalhelgonet i det land man befinner sig i, oavsett vad man i övrigt tror om det ena eller det andra.
Det var något av en upplevelse. Inte minst därför att platsen utanför kyrkan kryllade av fågelförsäljare, som pappan på bilden. Palmsöndagen är på något vis fåglarnas dag i Mexiko. De lär ska bringa människorna sin välsignelse just den dagen.
Titta gärna in på bloggen då och då de närmaste dagarna, för idag har jag lyckats fylla på med nya bilder i förrådet. På kvällen var det rumba i stadsparken, som La Alameda väl får kallas, och det gick härliga till! Intressant var att skåda hur män dansade med män utan att någon tycktes ta det minsta anstöt. Jodå, bögarnas befrielse har kommit en skaplig bit på vägen även i Mexiko! /Mooseeyes
Män
Svårt val mellan färg och svartvit. Det har varit mycket svartvitt på sistone så vi kör i färg.
Trottoarerna runt stationen Hidalgo är belamrade med snabbmatstånd. Tacos, chilaquiles, elotes, tortas, esquites, färskpressad juice… och mycket mycket mer. Ingen verkar laga mat hemma i Mexico. /Mooseeyes
Dagsfärskt drama
Från centrala Mexico City kommer dagens bild, tagen för några timmar sedan. Där kom jag strosande, när poliser plötsligt rusade till. Vilket gjorde att jag missade själva slagsmålet… Två ungtuppar hade rykt ihop och den här hade av vad jag förstått ryckt av sitt spännförsedda bälte och slagit den andre med det. Motståndaren, en svart och därmed förmodligen invandrad kille, blödde. Först på plats var bland annat en kvinnlig polis, som frejdigt gav sig in i leken av vad jag kunde förstå. Fler rusade till inom ett fåtal sekunder, och en av de där klassiska situationerna uppstod där kontrahenterna kunde fortsätta insistera på att få slåss utan att någon särskilt stor risk förelåg för att det faktiskt skulle bli så. Skönt när mamma och pappa säger nej, typ, då kan man fortsätta bråka och får ha hela äran i behåll… Efter en kvart eller så lomade han därifrån under ett mycket yvigt gestikulerande. Poliserna verkade närmast roade av det hela och behandlade hela situationen med stor förståelse och nästan ömhet. Det var nog en precis lagom adrenalinpumpande händelse för dem. Inga knivar eller revolvrar kom fram, det var ett hederligt – iallafall relativt hederligt – gammeldags slagsmål. /Mooseeyes
