Om min tystnad

Hej go´vänner – om det fortfarande finns några som dristar sig till den tysta och övergivna plats som min blogg har blivit.

Jag ber er om tålamod. Förhoppningsvis sprakar det till och den fylls åter av liv om en liten tid.

På bilden min yngste son Efraim i färd med att upptäcka den blöta sandens underbara beskaffenhet. I Dalcahue, Chiloe i södra Chile. Det är nu snart två år sedan. /Mooseeyes

Annonser

En tanke på “Om min tystnad

  1. Hej Mooseeyes! Jag tillhör i alla fall din trogna skara och har tittat in på din blogg varje dag för att se något nytt inlägg. Och jag var övertygad om att det skulle komma. Härligt att du lovar gott om framtiden, det ser jag fram emot. Din sons små knubbiga fötter och ben som skymtar fram, det är så fint. Nu kanske de inte är lika knubbiga längre när han vuxit upp. Dessa spår i sanden påminner mig om min favoritpsalm av Ylva Eggehorn: Var inte rädd

    Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken
    Ett namn som skyddar dig nu när du går
    Din ensamhet har stränder in mot ljuset
    Var inte rädd i Sanden finns det spår

    (Första versen)

    Poesin här inger hoppfullhet,man är aldrig ensam, vi tillhör alla varandra

    Kram /Maggan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: