Alfons Åbergs farmor hörs i regnet

Söder om Casa de Piedra, Tirúa, Chile, 30 april 2012

Vädret hade slagit om, det blev plötsligt höst, eller kanske vinter; skillnaden är inte solklar här. Tjugo minuter tidigare hade vi träffat på en familj i en oxkärra, stående mitt i en stor backe. Oxarna var nya och ovana, de behövde vila. Barnen var små. Inte alls klädda för regn som jag minns det. Varför skulle de vara det; vädret var vackert. Sen slog det om. De skulle ganska långt, hade de sagt. Jag misstänker att de blev rejält blöta innan de kom fram.

Visst kunde detta lika gärna vara det inre av Värmland, Dalarna eller stora delar av Norrland? Men det är alltså Chile. Vi – femåringen Emil och jag – körde de sex-sju milen grusväg som förenar provinserna Araucaria och Bio-bio inte många hundra meter eller kilometer från Stilla Havskusten. Två-tre timmars resa i 20-30 km/h – en vanlig liten personbil som jag försöker vara rädd om. Vi blev på hela den tiden omkörda två eller tre gånger av kaxiga pick-up:er. Körde själva förbi ovan nämnda oxkärra. Mötte ett par ryttare samt en bil. Såg lite pingstvänner på en bro och en dyngrak man i en slänt. När vi närmade oss Tirúa tätnade trafiken något lite. Vi såg ett par bussar om inte annat.

Har nyheterna om konflikterna i mapucheland nått Sverige? De har hållit på i några år och är svårlösta. Om jag förstått saken rätt så har staten gett bort mapucheland till skogsbolag och gratis låtit plantera dem. Så nu finns det två legala ägare, bolagen och ursprungsbefolkningen. Samt massor med skog och enorma ekonomiska vinster att inhösta. Men det sker till ett högt mänskligt pris, och senast i april sköts en polis i samband med något avhysningsuppdrag eller vad saken nu gällde.

Det om det. För mig är ingången till bilden en helt annan. Jag hade inte tänkt att ta den. Det liknade alltför mycket bilder jag brukade ta under min gröna ungdom. Men så drog regnet in i synliga sjok, och med den effekten som ursäkt tog jag bilden. Fast just den saken lyckades jag visst inte fånga så bra.

Jag vistades en hel del i Norrland i tjugoårsåldern. Och då, som sagt var, brukade mina bilder se ut såhär. Bara ännu mycket plattare. På den tiden använde jag helst längre brännvidder som förkortade perspektivet och tryckte ihop alltihop, nästan till en stämpel. Så skulle bra fotografi vara, hade jag fått för mig, tydligt och pregnant. Och så är mycket svensk naturfotografi än idag, tror jag: koncentrera, kondensera, tryck ihop. Förenkla! Helt meningslöst, tycker jag, och nästan ett hån mot betraktaren. Möjligen blir det snyggt – många gånger är ju motivet lite mer varierat och kontrastrikt än på den här bilden – men det blir totalt intetsägande. Budskapet överlämnas på två sekunder och bilden dör. Kolla gärna filmen ”Änglagård”, där är fotografiet just så vill jag minnas: allt plåtat genom ett teleobjektiv i gynnsamma vinklar. Allt rasande snyggt, men genast tömt på sin mening.

Nej, korta brännvidder ska det vara! Det använde jag här; ett normalobjektiv. Och så ljusade jag upp och manipulerade lite här och var för att skapa djup i bilden, och hade kunnat göra det än mer; och med rätt bildbehandling; ytstruktur och annat, hade den rentav kunnat bjuda på ett litet äventyr. Men nu ville  jag inte att det platta och enahanda helt skulle gå förlorat; jag ville bli påmind om och påminna om det.

Detta har att göra med det jag skrev häromdagen, om tråkigt pysslande, eller helt enkelt tristess, som en bördig mylla för bra fotografi. Det tror jag att det är!

Alfons Åbergs farmor hörs i regnbyarna: ”Det är bra att ni har tråkigt!”

Det är bland det bästa som har skrivits på svenska tycker jag. Åtminstone berör det något helt centralt i mitt liv och mitt skapande.

Jag tänker så här, med en möjligen Pastor Janssonsk liknelse: om man tömmer något riktigt ordentligt, till exempel sin själ på förväntningar och föreställningar om det kommande, då får man ett tomt rum. Och vad händer när man ställer ut ett tomt rum i universum och plockar ur korken: jo, något rusar in.

Så vill man vara med om spännande saker eller skapa något levande och starkt så är kanske det föregående tömmandet den allra mest produktiva delen i processen. Trots att det förstås tycks meningslöst och man förstås mycket hellre skulle vara därute och verka.

Det är bra att ni har tråkigt, sa Alfons farmor. /Mooseeyes

PS. Jag ser vid en senare genomläsning att min essä, skriven mitt i natten, visst inte håller ihop riktigt. Var kommer tristessen och Alfons farmor egentligen in? Jo, ta till dig den, ta till dig det tråkiga, och ögonblicket öppnar upp… Då går det bra att lägga teleobjektivet åt sidan och ge upp det kondenserande fotografiet. Undrar om nån alls begriper vad jag menar, när jag knappt gjorde det själv…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: