Viva abuelita Rosa!

Ñipas, Chile, 24 februari 2012

Mormor lämnade oss sent i förrgår kväll. Igår hölls likvaka för henne i hembyn Ñipas.

Likvaka. Ett ord med ruskig klang för svenska öron, eller har jag fel? Men nog egentligen en välgörande företeelse. Man samlas i lugn och ro, alla tar god tid på sig, sitter så länge som det behövs bredvid den nyss avlidna. Hinner tänka över och ta in. Storebror Emil tyckte att det var konstigt, han kände inte igen sin mormor, fast hon hade ett lugnt och värdigt uttryck, och var rentav vacker i döden – ja för den döda görs i ordning och finns till beskådande genom en glasruta i kistan. Sen tröstade han sig med sin pippilikhet. Han har nu både en mormor och en morfar som tittar på honom genom ett hål i molnen. Jag tror att han har rätt, det kommer att finnas ett skratt och ett par pliriga ögon därbakom när de hittar på sina galenskaper och drar sina roliga slutsatser. Abuelita Rosa hade mycket roligt åt sina barnbarn.

Tvååringen Efraim släpade själv fram en stol, klättrade upp på den och såg till att titta ordentligt. Drog sina egna slutsatser av vad det verkar. Sen var det inte mer tal om att gå hem till abuelita Rosa. Vi sov siesta i grannhuset, när han vaknade ville han gå hem till tío Juan. Ja, morbror Juan som bott med sin mor och nu blir ensam kvar. Sin abuelita Rosa räknar Efraim inte med längre, tycks det. Tvååringar har rätt lätt för att fatta.

Ñipas är regionalt känd för den snart hundraåriga, mycket vackra bron över floden Itata. Den har stått ryck för både dramatiska högvatten med kraftiga trädstammar som i hög fart tjongat in i fundamenten och några av världens kraftigaste jordbävningar, den senaste med sitt epicentrum bara fem mil därifrån. Samt för vår Efraim. Viva abuelita Rosa! Hon bodde ett stenkast från bron.

Ett solregn var utlovat. Det kommer här. /Mooseeyes

Humahuaca, Argentina, 5 februari 2012

6 tankar om “Viva abuelita Rosa!

    • 🙂
      Tack för att du ville vara med och ta del, Maggan. Blir lite extra speciellt när det gäller en när och kär; nu känns det som att sorgen är delad med Sverige också! /Mooseeyes

    • Ja det var en fascinerande upplevelse alltihop. Till begravningen gick min sambo och hennes syskon bakom likbilen, min sambo med en morbrors välsignande arm över axlarna… Och jag riktigt kände att nu, i denna stund – nu tar hela släkten ett utvecklingssteg tillsammans, nu blir de nyss allra minsta (Doris och hennes syskon var småkusiner) den nya ansvarstagande, bärande generationen. Och barnen; vad allt har de inte lärt sig dessa dagar? Efraim, två år, kastade sin blomma på kistan. Och sen östes jord på inför hans ögon? SKA HON INTE KOMMA UPP??? Nej, Efraim… Ett annat barn, fem-sex år gammalt förklarade: ”Hon är i himlen nu…” Ingen präst var närvarande, men vi var kraftigt överens om att nån sån inte alls behövdes med ett så klokt barn som kunde förklara. /Mattias

    • ¡Gracias, Juan! Jaså du har kläm på spanska, de visste jag inte. Nej nån soldans var det nog ändå inte, hon sprang genom regnet. Men sen blev det plask i pölar… /Mooseeyes

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: